
Skymningen föll över Lund och jag skulle ta mig hem men ville inte hem. Så jag flydde in till centrum. Som en mullvad på glöggfest gick jag runt och skådade den varma och värdelösa omgivningen. Tittade in i några affärer och tänkte att fan nu är det dags att köpa något coolt. En cool t-shirt med ett coolt tryck. Men inget var coolt nog. Det såg bara ut som att man ville vara cool fast man verkligen inte var det. Jag lämnade butiken och kände mig besviken.
Jag skulle verkligen vilja känna mig cool. Riktigt cool. Då skulle jag vara så självsäker att jag inte skulle bry mig om alla små val i livet. Inte bry mig om att jag känner mig som ett utfiset päron mesta delen av dagen. Eller, jag skulle ju inte känna mig som ett utfiset päron. Jag skulle vara cool och lycklig.
Jag fortsatte att ströva på stan och fick ett samtal av min mamma. Hon sa: varför... varför låter du så olycklig? Jag sa att jag inte visste.
Jag gick in i en ny affär. Där stod en tjej med ruffsigt blont hår, blå fjällräven väska och en stor långboard. HON SÅG COOL UT. Jag suckade lite. Tänker på den gången jag sa att om jag började på hff så skulle jag köpa longboard och bli cool. Då sa alla, ja det längtar vi till Uli. Och så förbannade jag hff en kort stund.
Sedan tänkte jag på fjällräven tävlingen jag gick med för att vinna en sådan väska. Jag tror inte jag vunnit. Fastän jag hade den bästa motiveringen. Fattade inte juryn det? Nä verkar inte så.
Hatar juryn. Hatar hff. Hatar att jag inte lärt mig åka longboard ordentligt.
Jag började få lite ilska i mig och rätt som det var kände jag mig lite coolare. Sådär arg utan anledning. Jag lämnade butiken och stan.
Nu är jag hemma. Känner mig inte cool längre.









































