10 June 2008

Hemlöse Håvard


Som Mateusz en gång sa till mig, är du konstnär så kommer du någon gång jobba som servitris. Och så har det också blivit för mig. Mitt nya liv handlar om fat, selvetter, selleri-purré och pepsi. På morgonen kan det vara fint, då stjäl jag några jordgubbar från frysrummet, gör en stor kaffe mocca till mig själv och står bakom disken och tänker på livet och bergen. Kaféet är tomt. Men sedan blir klockan 12.00 och så kommer det människor. Sådana där lata sura människor som inte har tid att göra sitt eget kaffe. De måste köpa den. Och de har heller inte tid att steka biffstrimler och lägga det över en ugnsgratinerad macka. De måste de också köpa. Och så finns de bortskämda människor,
Ulrika: Husets vin är slut så om du ska ha ett glas blir det 20 kronor dyrare.
Blond, Snobbig man: Ja - whatevá! Jag har pengar så de strömmer ut ur mitt arsle.

Jaha, ja...
 Men så för att mata min konstnärliga sida som tittar skeptiskt på mig i mitt svarta förkläde, har jag börjat skissa en historia på mina små Absolut Vodka skissblock. Den handlar om Håvard. Hemlöse Håvard. Han bor på restaurangen.  Skisserna nålar jag fast på anslagstavlan ute i köket och både kockarna och servetriserna frågar regelbundet om fortsättningar på Håvards spännande liv. Han har blivit en viktig del av det vardagliga livet på retaurangen. Lite som salt... eller kaffe.

Håvard ska förhoppningsvis utvecklas större och komma i någon slags bokform. Just nu har jag bara skrivit ett utkast om hans födsel.


Kapitel 1
Det var en gång
en läcker servitris och en het kock som jobbade på en vacker gourmetrestaurang. De var unga, fruktbara och framförallt väldigt villiga. Flickan hette Hilde. Pojken hette Hilfurd. De flirtade hej-vilt dygnet runt. Hilfurd var ju kock så han hade sina "mat-tricks" för att få kvinnorna. Ibland kastade han en salt potatis i Hildes öga. Då rodnade hon starkt, log lite svagt och gav Hilfurd en sådan där utmanande "oh-you-come-here" blick. Detta gav Hilfurds öron massa små pirrande vibrationer. Men Hilde var inte sämre hon. När hon fick chansen tog hon tången till wienerbröden och nöp Hilfurd i baken. Då skrattade han kort och slängde gamla fiskrester på Hildes rygg.
 Ja, efter vart blev den sexuella spänningen så klart alltför stark för att stå ut så Hilde och Hilfurd var tvungna att ta varandra i kylrummet. Detta orsakade flera problem för Hilfurd. Det var väldigt kallt där inne.

 Dagarna gick och försvann in i veckor. Veckorna försvann efter vart in i månader.  Och rätt som det var hade det gått sex månader och Hilde fick reda på att den lilla bölden till vänster om hennes navel inte var cancer. Det var ett barn. Hilde var gravid och fostret var det minsta läkaren någonsin hade sett. Välutvecklat. Men litet.
 Hilde blev livrädd. Hon som skulle göra en originell asien-resa. Hon som skulle bli bartender i Karibien. Hon som skulle åka till alperna och bli ihop med sin skidinstruktör. Hon hade absolut inte tid för ett barn. Även om det var litet. Väldig litet.
" Doktorn... jag får nog be dig klippa bort det... eller bränna bort det... eller vad det nu än är ni för med alla de där redskapen." sa Hilde nervöst till läkaren. Men läkaren skakade bara på huvudet, sa att det skulle vara olagligt och att Hildes kropp nu var ett forskningsobjekt och tillhörde därför staten. Och närkommunen. Och kungen.
 Hilde nickade förstelnat och gick skakigt hem för att tänka på sitt kylrumsbarn. Hon kunde inte ha barnet. Det skulle bli helt fel. Lite som när man tappar sin mjukglass över låren. Det blir fel. Helt fel.  Eller som när man är blond och ska färga håret rött men det blir orange istället. Det är också fel. Hilde ville inte göra fel. Hon ansåg sig vara väldigt förnuftig och intelligent. Fel stod inte på hennes lista av things-to-do-before-30. 

 Därför är det kanske inte så väldigt märkligt att följande hände.
 Två månader senare gick vattnet för Hilde under ett av hennes kvällspass på restaurangen. Då hällde hon snabbt ut en pepsiflaska över fläcken på golvet, rusade in i kylrummet, satte sig i tomatlådan och hade den mest smärtfria förlossningen i världshistorien. Barnet promenerade helt enkelt ut ur Hilde. Lugnt och stille kom han ut ,täckt i blod, och såg sig omkring i den kyliga värld han anlänt till.
" Jaha" småpep han "När allt kommer omkring så var det ju inte så jävla snyggt här ute ändå" . Sedan satte han sig hopplöst ned på kakelgolvet och suckade "...vilken besvikelse". Efter några få sekunder i pinsam tystnad såg han upp på Hilde och utbrast;
" Jaha, och vad vill du då!?"
 Hilde sa ingenting. Hon såg bara på barnet och började sakta gå baklänges ut ur kylrummet för att fortsätta jobba. Barnet suckade ännu en gång, reste sig upp och staplade lite småberusat fram till närmaste salladslåda från Håvards bondgård för att rulla in sig bland salladshuvudena och somna. Därefter drömde barnet om sin nya identitet.
 Håvard. Håvard den nyfödde.

6 comments:

  1. Hej,

    Du menar väl servetter, och inte selvetter?

    ReplyDelete
  2. Hahahha! Ulrika det var klart det bästa jag läst på länge och jag har inte bara läst sociologiska perspektiv och annat skit utan fancy pancy skönlitteratur. jag sitter hemma och skriver arbete om rättsocilogiska teorier releaterat till normer eftersom jag varit dum nog att plugga under sommaren,
    du verkar däremot ha det intressant- och ja, alla konstnärer har obligatorisk servitristjänstgöring!! Kramar//mina

    ReplyDelete
  3. Mina... underbart att höra från dig!
    Tänk att en intelligent människa som dig själv tog tid till att läsa om Håvard.. det värmer :)

    Jag hoppas du läser nästa kapitel också!

    Kramar från din bulle

    ReplyDelete
  4. hej,

    jag tror håvard blir president en dag. den första retarderade, nyfött blodiga, promenera-ut-ur-mammas-vagina, skitfula presidenten någonsin.

    över vilket land?

    norge.

    bara de sparkar ut drottningen, och kungen såklart.

    in i dimman,

    yours truly.

    ReplyDelete
  5. Herlig historie Uli! Det er bra at det kommer noe kreativt utav servitrise opplegget =)

    -m

    ReplyDelete